Egna erfarenheter

Som ung deltog jag i musikrörelsens aktiviteter - eller snarare: var med och använde dess infrastruktur (lokaler, musikfester etc). Deltog även i de demonstrationer som jag tyckte var viktiga och som kändes rätt. Bodde i olika kollektiv, med ungefär samma kompisar. Försökte, tillsammans med dessa och andra kompisar att tillverka och sjösätta en musikteater. Var med och spelade fiol i "Frätäschma Ååårchestra" och två spelmanslag. Gick på konstskola och var med på politiskt inriktade utställningar. Tillverkade en spilåpipa av ett bordsben i bok (pipan låter mycket illa, tonerna är "ej helt säkrade", men den låter i alla fall - och projektet har kraftigt ökat min beundran för flöjttillverkare genom tiderna), målade tavlor, gjorde skulpturer i lera, trä och papier-maché, skrev musik och texter, provade att tillverka saker i makramé, färgade garner med växtfärger, vävde några mattor/bonader av trasor, sydde och stickade egna kläder, provade att rosta kaffe i ugn (det gick inget vidare) och en mängd andra saker.

Jag har trots den tidens strömningar aldrig varit någon riktig:
- rårisfantast: det är inte gott, helt enkelt
- rättrogen politisk anhängare: proletariatets diktatur? NEJ TACK!
...etc

När jag tittar på uppräkning ovan, ser det hysteriskt mycket ut. Som om jag kunde en otrolig massa saker. Sanningen är att jag inte "kunde" något alls i början, men viljan och intresset fick mig att försöka. Det jag ville lära mig, det kämpade jag för att lära mig. Jag övade och övade och övade. Gav inte upp. På vissa områden blev jag därför jäkligt bra.

Gör nåt själv - utmana kulturmaffian

I en film om proggen yttrade sig en "plast-poppare" (inga namn...) föraktfullt om alla oss inom och utom musikrörelsen som absolut skulle spela själva. Han tyckte det var rena dagis. Förutom att jag anser hans egen musik vara under all kritik, så misstänker jag att han mest kände sig hotad av den växande konkurrensen. Sanningen är att det är många skickliga musiker som fick sin första skolning under denna period. Även om inte alla valt att göra karriär - vilket hedrar dem.

Var inte rädd att prova på konstruktiva saker! Det är otroligt kul. Gör en teaterpjäs, måla egna tavlor. Strunta i kritiken. Strunta framför allt i den destruktiva kritik som jag nyss nämnde. Det finns alltid en kulturmaffia som tjänar på att vara ensamma herre på täppan.

Konkurrera med marknaden

Marknadsanpassade samhällen är beroende av att det finns producenter å ena sidan och konsumenter å andra. Börjar du själv producera det du ska konsumera, så hotar du hela systemet.

Skippa bedövningsmedlen

Att prova på destruktiva saker som hasch och annat elände, avråder jag bestämt ifrån. Har man inte från början en nyfikenhet och en vilja, så lär knappast droger hjälpa till. Snarare tvärtom. Läs George Orwells 1984 och se hur man medvetet använder den oljiga drycken "gin" för att få folket att nöja sig med de vidrigaste omständigheter.

Likaväl som man talar om "kemisk lobotomi" när det gäller psykofarmaka (som kanske kan vara bra dock, när ågren sätter in), så kan man göra det när det gäller sprit och droger.

Samhället just nu känns väldigt hårt. Alla säger att det är hårt. Undra på att det blir hårt.

Glöm inte att det finns väldigt många människor som önskar något bättre och som "arbetar" för detta, antingen organiserat eller helt enkelt genom att vara sig själva!

Flera erfarenheter

Som äldre har jag varit med och dragit igång några föreningar - för att jag/vi har tyckt att de har behövts. De två första har främst avsett att skapa bättre förutsättningar lokalt för ungdomar.

Av de politiska partier som inbjöds delta (alla), har endast folkpartiet engagerat sig.

Stöter jag på något som jag tycker är felaktigt, brukar jag åtminstone tillskriva vederbörliga instanser för att försöka få gehör för mina åsikter. Oftast har jag då själv erfarenhet av de områden jag skriver om. I vissa frågor har jag grävt mig djupt ner i lagtexter och annat informationsmaterial för att få underlag och stöd för mitt fortsatta agerande, som jag ibland delat med andra "drabbade" och dessemellan fått stå för själv eller som ombud för en grupp eller en person.

Instanserna jag tillskrivit, eller på annat sätt kommunicerat med, har varierat: det kan röra sig om en hyresvärd, en fackförening eller annat formellt ombud, regeringsmedlemmar, riksdagsledamöter, opolitiska föreningar och politiska organisationer, tjänstemän och privatpersoner (mera sällan) samt media och insändarsidor i dessa.

Vanligen får jag då någon form av gehör. Men inte alltid det jag väntar mig. Förvånansvärt ofta har jag hos människor/föreningar/organisationer/tidskrifter som påstår sig vara "radikala" stött på en kompakt reaktionär attityd. "Radikaliteten" har nämligen också sina outtalade lagar om vad som är "rätt" och "fel". Det rör sig om hela system med väl inordnade komplex, där varje delgruppering har sin givna och accepterade plats - även om man ofta är i luven på varandra av politiska skäl.

Traditionellt talar man om politiker mot högerkanten som "konservativa", men - tro mig - motsatta flygeln kan vara nog så konservativ!

Denna typ av konservatism tar jag personligen avstånd ifrån. Oavsett om den kommer från höger, mitt eller vänster. Eller från någon opolitisk gruppering. Främst därför att den hämmar all positiv utveckling. Hur ska man kunna komma någonvart om parterna vägrar tala med varandra på ett vettigt sätt? Kan man dessutom inte ens enas i en enstaka sakfråga, där båda tycker lika - ja, då kan man lika gärna lägga av, tycker jag.

Däremot förekommer det en massa schackrande bakom kulisserna - politik är ju framför allt att sälja in sig hos sin väljargrupp. En rent egoistisk "gärning". Det gäller att profilera sig offentligt. På så sätt hotar det nuvarande systemet med politiska partier och grupperingar en för hela mänskligheten positiv utveckling.

Försök till anpassning

Har under de senaste åren försökt vara medlem i två "opolitiska" organisationer, utan att egentligen lyckas särskilt bra. En anledning till medlemskapen var förstås att undersöka de filurerna. I den första organisationen strandade det mest till följd av att jag är egen företagare - inte så populärt i sig kanske, men det som låg mig mest till last, antar jag, v ar att jag bland annat är konsult inom sjukvårdssektorn. Jag hävdade att kvinnolönerna inom vårdsektorn fått ett lyft till följd av "privatkapitalismens" inträde i densamma, vilket inte var så populärt. Troligen därför att man stenhårt driver linjen att vara emot privatiseringar. Motargumentet mot min på egna erfarenheter och kommunikation med kolleger grundade uppfattning var från denna org:s sida en dammig gammal undersökning som "visade" att kvinnor i sjukvården som gått över till privatsidan fått sämre arbets- och lönevillkor. Att det i realiteten förhåller sig så att man både fått bättre löner och arbetsvillkor, först i privatsektorn - åtminstone inom konsultbranschen och det är den jag talar om - och sedan, som en följd därav och av konkurrensskäl, även inom landsting och kommun - traditionellt de två stora monopolistiska arbetsgivarna inom vård och omsorg - det ville man inte lyssna på. Att så till den grad vägra att ens dryfta frågan tyder på stor okunnighet parad med en stark vilja att försvara de ideal man enögt bekänner sig till. En mycket farlig ovilja att se verkligheten - om än blott en liten flik av en blå himmel. Nå, har därför upphört betala medlemsavgiften, vilket väl är att likställa med frivilligt utträde.

Synd på en bra diskussion om kvinnors gratisbidrag till socialismens upprätthållande! (Återkommer till detta...)

Den andra gruppen är jag fortfarande medlem i, så den ligger jag lågt med än så länge.